Det allra sista huset låg ensamt för sig självt under den mörkgröna väggen av granskog, här började ödemarken på allvar. Snusmumriken gick snabbare, rakt in mot skogen. Då öppnade det sista huset en dörrspringa och en mycket gammal röst ropade:
Vart går du?
Jag vet inte, svarade Snusmumriken.
Dörren stängdes igen och Snusmumriken steg in i sin skog med hundra mil av tystnad framför sig.